Just nu är det min pojkvän, syster & vänner som håller upp mina ben.
Skönt att man har turen att ha så fina vänner som alltid finns där, och då menar jag verkligen alltid.
Var nyss på ungdomsmottagningen & fixade nya p-piller, skönt att vara där & prata med en främling som förstår en så väl.. skönt att det finns de som försöker få mig att koncentrera mig på min lycka.
På min & Linus lycka..

Jag älskar honom över allt annat, & det underbara är att jag vet hur mycket han älskar mig.
Han visar att han älskar mig på de mest finaste sett som finns, och det är fantastiskt.

Jag förstår inte att man kan välja att såra så mycket nära&kära runt omkring en, jag förstår ingenting, och det finns heller ingen bra, logisk förklaring. Bara en stor jävla misslyckad kris. Förstöra min lycka, det kanske låter lite egoistiskt, men jag kan inte glädjas åt allt det bra som händer också när det är något som tynger ner mig så långt ner i en grop, det jag känner är alldeles för tungt för mina axlar att bära.

Jag vill fly verkligheten. Men det kan jag inte. Jag har en stor rapport att skriva, min examination & den ska jag fanimej klara av, även fast det finns en förskräcklig människa som inte förstår vad en familj är.